berättaren befinner sig oförklarligt i en dyster och glädjelös stad, den ”grå staden”, där det regnar kontinuerligt, även inomhus, vilket är antingen helvete eller skärseld beroende på om man stannar där eller inte. Han hittar så småningom en busshållplats för dem som önskar en utflykt till någon annan plats (destinationen visar sig senare vara foten av himlen). Han väntar i kö för bussen och lyssnar på argumenten mellan sina medpassagerare. När de väntar på bussens ankomst, många av dem avslutar linjen i avsky innan bussen drar upp. När den anländer drivs bussen av figuren av Jesus Kristus, som vi lär oss senare är den enda som är tillräckligt stor för att säkert gå ner till helvetet. När de få kvarvarande passagerarna har gått ombord flyger bussen uppåt, från trottoaren in i den grå, regniga himlen.

den stigande bussen bryter ut ur regnmolnen till en klar, förgryningshimmel, och när den stiger förändras dess passagerare från att vara normala och fasta till att vara transparenta, svaga och ångliknande. När den når sin destination avslöjas passagerarna på bussen – inklusive berättaren – gradvis som spöken. Även om landet de går ut i är det vackraste de någonsin har sett, är varje del av landskapet, inklusive strömmar av vatten och grässtrån, oerhört solid jämfört med dem själva: det får dem enorm smärta att gå på gräset, vars blad tränger igenom sina skuggiga fötter, och till och med ett enda blad är alldeles för tungt för någon att lyfta.lysande figurer, män och kvinnor som de har känt på jorden, kommer för att möta dem och uppmana dem att omvända sig och gå in i himlen ordentligt. De lovar när spöken reser framåt och uppåt att de kommer att bli mer solida och därmed känna mindre och mindre obehag. Dessa figurer, kallade” andar ” för att skilja dem från spöken, erbjuder att hjälpa dem att resa mot bergen och soluppgången.

nästan alla spöken väljer att återvända till den grå staden istället, vilket ger olika skäl och ursäkter. Mycket av bokens intresse ligger i det erkännande som den väcker av rimligheten och förtrogenheten – och tunnheten och självbedrägeriet-av ursäkterna att spöken vägrar att överge, även om att göra det skulle föra dem till ”verklighet” och ”glädje för alltid”. En konstnär vägrar och argumenterar för att han måste bevara rykte för sin målskola; en bitter cyniker förutspår att himlen är ett trick; en mobbare (”stor Man”) är förolämpad att människor han tror under honom är där; en gnagande fru är arg att hon inte får dominera sin man i himlen. Men en man skadad på jorden av lust, som rider på sitt spöke i form av en ful ödla, tillåter en ängel att döda ödlan och blir lite mer solid och reser framåt, ur berättelsen.

berättaren, en författare när han lever, möts av författaren George MacDonald; berättaren hyllar MacDonald som sin mentor, precis som Dante gjorde när han först träffade Virgil i den gudomliga komedin; och MacDonald blir berättarens guide på sin resa, precis som Virgil blev Dantes. MacDonald förklarar att det är möjligt för en själ att välja att stanna kvar i himlen trots att ha varit i den grå staden; för sådana själar kommer himlens godhet att arbeta bakåt i deras liv, förvandla till och med deras värsta sorger till glädje och ändra sin erfarenhet på jorden till en förlängning av himlen. Omvänt fungerar helvetets ondska så att om en själ förblir i eller återvänder till den grå staden, kommer även någon ihågkommen lycka från livet på jorden att förlora sin mening, och själens erfarenhet på jorden skulle retroaktivt bli helvete.

få av spökena inser att den grå staden faktiskt är helvetet. Det är faktiskt inte så mycket annorlunda än det liv de ledde på jorden – glädjelöst, vänlöst och obekvämt. Det fortsätter bara för alltid, och blir värre och värre, med några tecken som viskar sin rädsla för ”natten” som så småningom kommer att komma. Enligt MacDonald, medan det är möjligt att lämna helvetet och komma in i himlen, kräver det att man vänder sig bort från de omhuldade onda som lämnade dem i helvetet (omvändelse); eller som avbildad av Lewis, som omfattar ultimat och oupphörlig glädje själv. Detta illustreras i ett möte med en välsignad kvinna som hade kommit för att träffa sin man: hon är omgiven av glänsande skötare medan han krymper ner till osynlighet som han använder en krage tragedian – representant för hans ihållande användning av själv straffa känslomässiga utpressning av andra-att tala för honom.

MacDonald har berättaren crouch ner för att titta på en liten spricka i jorden som de står på och berättar för honom att bussen kom upp genom en spricka som inte var större än den, som innehöll den stora grå staden, som faktiskt är liten för att vara osynlig jämfört med himmelens och verklighetens oändlighet.som svar på berättarens fråga bekräftar MacDonald att när han skriver om det ” naturligtvis bör du berätta för dem att det är en dröm!”Mot slutet uttrycker berättaren skräcken och ångesten att förbli ett spöke i tillkomsten av full daggry i himlen och jämföra solljusets vikt på ett spöke som att ha stora block faller på sin kropp (vid denna tidpunkt väcker fallande böcker honom).temat för drömmen är parallellt med pilgrimens framsteg där huvudpersonen drömmer om Domedagen i tolkens hus. Användningen av schackbilder samt korrespondensen mellan drömelement och element i berättarens vakna liv påminner om Alices äventyr i Underlandet och genom det snygga glaset. Boken slutar med berättaren uppvaknande från sin dröm om himlen till den obehagliga verkligheten i krigstidens Storbritannien, i medveten imitation av den ”första delen” av pilgrimens framsteg, vars sista mening är: ”så jag vaknade och se: det var en dröm.”