poesi har alltid inspirerat konstnärer. Ovids Metamorfoser och Dantes gudomliga komedi är två av de mest varaktiga. Och enligt Art Everywhere, som jag kommer att säga lite här men har skrivit om någon annanstans (se sidofältet), är nationens favoritmålning inspirerad av en nyare dikt: JW Waterhouse ’ s The Lady of Shalott visar den olyckliga hjältinnan i Tennysons berömda vers som rör sig obevekligt mot hennes vattniga död ”som en djärv seare i en trance”. Den andra favoriten är för övrigt en annan berättande illustration av en olycklig hjältinna på punkten att möta hennes vattniga öde-Millais Ophelia.den viktorianska eran var den sista stora hurra av litteraturinspirerade visuella konstverk, och det var bestämt Gotiskt i smak. Men 20-talet såg döden av berättande målning, och illustrationer från myt och litteratur släppte sig ur mode.målare påverkades fortfarande av litteraturen, men inflytandet, med några få anmärkningsvärda undantag, spelade ut på mer abstrakta, oklara sätt. Istället hittar vi en avgörande omkopplare – det är författare som alltmer vänder sig till verk av målare och skulptörer. Poeter tittade på den historiska kanonen-jag har inte inkluderat den här, men säkert är Larkin ’ s An Arundel Tomb den största efterkrigsdikten som inspireras av ett enda konstverk. Men oftare modernistiska poeter, särskilt i Amerika, såg till modernistiska konstnärer för inspiration.den konservativa Larkin var inget fan av modernismen och såg fulhet och förstörelse i sina metoder. Men för många andra författare verkade modernismen inom bildkonsten regenerativ i sitt våld att bildas. Liksom bildkonstnärer från 20-talet skildrade författare inte längre ett fönster mot världen som det hade dykt upp sedan renässansen, men uppenbarligen filtrerades och förändrades av fantasin på häpnadsväckande sätt. För att citera Wallace Stevens (nr 4), svara på Picassos den gamla gitarristen, ”saker som de är / ändras på den blå gitarren.”

nedan, som svar på gamla och moderna målningar, har jag valt nio 20-talets dikter och en 21-talets en. Dikterna illustreras av målningarna som direkt inspirerade sina tankar.

Sorgbild (huvudbild), Edwin Romanzo Elmer, 1890

den lilla kända amerikanska konstnären Edwin Ramanzo Elmer målade detta konstiga och arresterande arbete efter döden av blindtarmsinflammation hos sin 9-åriga dotter Effie. Här porträtteras hon med sitt husdjurslam och kattunge, mot clapboard-huset som hennes far byggde i västra Massachusetts. Konstnärens och hans hustrus avlägsna och styva figurer visas i sorgkläder, även om målningen bara fick sin titel årtionden senare, och inte av konstnären. Den berättande rösten i Adrienne Richs dikt tillhör den döda Effie, parets enda barn. Hauntingly jämför hon venerna i lila bladet med sin fars”sorgtranserade hand”.

1. Mourning Picture, Adrienne Rich (1965)

de har burit mahognystolen och sockerröret
ut under lila busken,
och min far och mor sitter mörkt där, i svarta kläder.
vår clapboard hus står snabbt på sin kulle,
min docka ligger i hennes vide barnvagn
blickar på västra Massachusetts.
Detta var vår värld.
jag kunde göra om varje gräsaxel
känner sin rasp på mina fingrar,
rita ut kartan över varje lila blad
eller nätet av vener på min fars sorg-tranced hand.

ur mitt huvud, halv spricker,
fortfarande fylla, drömmen kondenserar–
skuggor, kristaller, tak, ängar, glober av dagg.
under den tråkiga gröna av syrener, ut i ljuset
carving varje talade om barnvagn, vände veranda-pelare,
under höga tidig sommar moln,
jag Effie, synliga och osynliga,
minnas och mindes.

landskap med Icarus Fall, Pieter Bruegel den äldre, 1558

det tar ett tag för oss att upptäcka de bleka benen som sparkar i det gröna havet till höger om bilden, eftersom Bruegels stora målning visar Icarus fall som en tillfällig händelse, inte den viktigaste händelsen i denna scen. Men det obetydliga mänskliga lidandet för universum är verkligen dess tema. Plogmannen fortsätter med sin uppgift, medan det ”dyra, känsliga skeppet”, efter att utan tvekan bevittnat händelsen, hade ” någonstans att komma till och seglade lugnt vidare.”Den imagistiska poeten William Carlos Williams inspirerades också att skriva en dikt om denna målning, liksom ett annat känt Bruegel-arbete som ingår här (se nr 3).

2. Mus6uxe des Beaux Arts, W. H. Auden (1938)

om lidande de var aldrig fel,
de gamla mästarna: hur väl de förstod
dess mänskliga ställning; hur det sker
medan någon annan äter eller öppnar ett fönster eller bara går dully längs;
Hur, när de äldre är vördnadsfullt, passionerat väntar
för den mirakulösa födelse, det alltid måste finnas
barn som inte särskilt vill att det ska hända, skridskoåkning
på en damm vid kanten av träet:
De glömde aldrig
att även den fruktansvärda martyrskap måste ha sin gång
Hur som helst i ett hörn, några stökigt plats
där hundarna gå vidare med sin doggy liv och tortyrare häst
repor sin oskyldiga bakom på ett träd.

i Brueghels Icarus, till exempel: hur allt vänder sig bort
ganska lugnt från katastrofen; plogmannen kan
har hört stänk, den övergivna rop,
men för honom var det inte ett viktigt misslyckande; solen lyste
som det var tvungen att på de vita benen försvinner i den gröna
vatten; och den dyra känsliga fartyg som måste ha sett
något fantastiskt, en pojke som faller ut ur himlen,
hade någonstans att komma till och seglade lugnt på.

jägare i snön, Pieter Bruegel den äldre, 1565

Bruegels hisnande panoramamålning visar en scen i hårdaste vintern. De trötta jägarna av titeln återvänder hem i slutet av en nedslående jakt (belöningen för deras arbete, som vi ser, är mager, och även hundarna ser lite ledsen för sig själva, även om den expansiva utsikten de och vi tittar ner på är spektakulär och upplyftande). Scenen beskrivs med slående sparenhet, poeten plockar ut detaljer som utgör kompositionen som helhet, vilket gör oss medvetna om att ”Bruegel the painter” för samman dessa element noggrant och påfallande.

3. Jägare i snön, William Carlos Williams (1962)

den övergripande bilden är vinter
isiga berg
i bakgrunden returen

från jakten är det mot kvällen
från vänster
robusta jägare leder i

deras pack inn-sign
hängande från en
trasigt Gångjärn är en hjort ett krucifix

mellan hans horn den kalla
inn yard är
öde men för ett tag sedan huge brasa

som blossar vinddrivna tenderade av
kvinnor som kluster
om det till höger bortom

kullen är ett mönster av åkare
Brueghel målaren
sysslar med det hela har valt

en vinter-slog bush för hans
förgrunden att
komplettera bilden

den gamla gitarristen, Picasso, 1903

nedan är de första fyra cantos av en dikt som sträcker sig med ytterligare 29. Stevens rigorösa och lysande dikt funderar över verklighetens natur och konstnärernas strävan att djupt förändra den. ”Saker som de är / förändras på den blå gitarren”, berättas vi i den första canto, och refrängen” saker som de är ” ekar som ett återkommande motiv i ett musikstycke. Stevens påverkades enormt av modernistiska konstnärers arbete som plattade och fragmenterade bildrum. Hans blå gitarrist är en”shearsman of sort”.

4. Mannen med den blå gitarren, Wallace Stevens (1937)

i

mannen böjde sig över sin gitarr,
en slags skjuvare. Dagen var grön.de sa, ” Du har en blå gitarr, du spelar inte saker som de är.”
mannen svarade, ” saker som de är
ändras på den blå gitarren.”och de sa då,” men spela, du måste,
en melodi bortom oss, men oss själva,
en melodi på den blå gitarren
av saker exakt som de är.”
II
Jag kan inte få en värld ganska runt,
även om jag lappa det som jag kan.
Jag sjunger en hjälte huvud, stora ögon
och skäggig brons, men inte en människa,
även om jag lappa honom som jag kan
och nå genom honom nästan till människan.
om att serenade nästan till människan
är att missa, med det, saker som de är,
säg att det är serenaden
av en man som spelar en blå gitarr.
III
Ah, men att spela man Nummer ett,
att driva dolk i hans hjärta,
att lägga sin hjärna på bordet
och plocka de fräna färger ut,
att spika sin tanke över dörren,
dess vingar brett till regn och snö,
att slå hans levande hej och ho,
att kryssa det, tock det, vrid det sant,
att bang om bilda en vild blå,
Jangling metallen i strängarna…
IV
br > så det är livet, då: saker som de är?
det plockar sin väg på den blå gitarren.
en miljon människor på en sträng?
och alla deras sätt i saken
och alla deras sätt, rätt och fel,
och alla deras sätt, svag och stark?
känslorna galet, listigt kallar,
som en surrande flugor i höstluften,
Och det är livet, då: saker som de är,
denna bussing av den blå gitarren.

självporträtt vid 63 års ålder, Rembrandt, 1669

många av Elizabeth Jennings dikter är direkta svar på målningar; du kan välja från en produktiv pool som tar oss från Mantegna till Mondrian. Här talar hon om den brännande och smickrande ärligheten i Rembrandts sena självporträtt-” Your brush ’s care / Runs with self – knowledge” – som genom den orubbliga skildringen av naturens grymma förändringar hjälper oss att avyttra oss ” av rädsla för döden.”

5. Rembrandts sena självporträtt, Elizabeth Jennings (1975)

du konfronteras med dig själv. Varje år fyller påsarna, huden är fulare.
Du ger allt unflinchingly. Du stirrar in i dig själv, bortom. Din borste vård
körs med självkännedom. Här
är en ödmjukhet på ett med hantverk.
det finns ingen arrogans. Pride är bortsett från denna självrannsakan. Du gör lätt drift
som du vill. Ditt ansikte är blåmärken och ont
men det finns fortfarande kärlek kvar.
kärlek till konsten och andra. Till den sista
Experiment pågick. Du stirrade bortom
din ålder, tiderna. Du plockade också det förflutna och tempererade det. Självporträtt förstå,
och ålderdom kan avyttra,
med sanningsenliga förändringar, oss av rädsla för döden.
Titta, En ny ångest. Där, den uppblåsta näsan,
sorg och glädje. Att måla är att andas,
och alla mörkheter vågat. Du valde
vad varje måste räkna med.Anne Sexton, Sylvia Plath, X. J Kennedy, Allen Ginsberg och George Szirtes

the Starry Night, Van Gogh, 1889

Van Goghs målning förmedlar både en känsla av rasande rörelse och en atmosfär av lugn: stjärnor strålar ut i en turbulent himmel, men staden nedanför, vars existens Sexton förnekar i första raden, verkar lugn och tom. Sexton, som begick självmord 1974, längtar efter dödens glömska, som om döden bara skulle försvinna ”i det rusande nattdjuret / sugs upp av den stora gröna draken”. Dikten är inte så mycket en tjut av smärta, utan snarare ett brådskande uttryck för en allödig önskan-den oåterkalleliga önskan att bli överväldigad av en kraft som är större än sig själv.

6. Den stjärnklara natten, Anne Sexton (1961)

staden existerar inte
förutom där ett svarthårigt träd glider upp som en drunknad kvinna i den heta himlen.
staden är tyst. Natten kokar med elva stjärnor.
Åh stjärnklar stjärnklar natt! Så här vill jag dö.

det rör sig. De är alla levande. till och med månen buktar i sina orange strykjärn
för att driva barn, som en gud, från ögat.
den gamla osynliga ormen sväljer upp stjärnorna.
Åh stjärnklar stjärnklar natt! Detta är hur
Jag vill dö:

i det rusar odjuret i natten,
sugs upp av den stora draken, att dela
från mitt liv utan flagga,
ingen mage,
inget rop.

the Disquieting Muses, De Chirico, 1918

den oroande stämningen i de Chiricos målning matchas inte bara utan förstärks i Sylvia Plaths störande dikt där hon föreställer sig sin barndomsjälv hemsökt av tre ansiktslösa muser, som minns de tre öden i klassisk mytologi, liksom andra trios av olyckliga kvinnor från myt och litteratur. Med sina skrämmande tomma ansikten ”står de vaken” över henne, deras konstiga figurer, som de Chiricos målning, kastar sina långa skuggor ”i solnedgången / som aldrig lyser eller går ner”.

7. De oroväckande muserna, Sylvia Plath (1957)

mor, mor, vilken illa uppfödd moster
eller vilken vanställd och ful
kusin behöll du så oklokt till min dop, att hon
skickade dessa damer i hennes ställe
med huvuden som stoppningsägg för att nicka
och nicka och nicka vid fot och huvud
och på vänster sida av min spjälsäng?

mor, som gjorde att beställa berättelser
av Mixie Blackshort den heroiska björnen,
mor, vars häxor alltid, alltid,
fick bakas i pepparkakor, jag undrar
om du såg dem, om du sa
ord för att befria mig från dessa tre damer
nickar på natten runt min säng,
Munlös, eyeless, med sytt skallig huvud.

i orkanen, när fars tolv
studie fönster bellied i
som bubblor på väg att bryta, du matade
min bror och jag cookies och Ovaltine
och hjälpte två av oss att köra:
”Thor är arg: boom boom boom!
Thor är arg: vi bryr oss inte!”
men de damerna bröt rutorna.

När på tå skol dansade,
blinkande ficklampor som eldflugor
och sjunga glowworm sång, Jag kunde
inte lyfta en fot i glimten-dress
men, tunga fötter, stod åt sidan
i skuggan av mina dystra-headed
gudmödrar, och du grät och grät:
och skuggan sträckte, lamporna slocknade.

mamma, du skickade mig till pianolektioner
och berömde mina arabesker och trillar
även om varje lärare hittade min beröring
konstigt trä trots skalor
och timmarna med att öva, mitt öra
tondöv och ja, ouppnåelig.
jag lärde mig, jag lärde mig, jag lärde mig någon annanstans,
från muses unhired av dig, kära mamma

jag vaknade en dag för att se dig, mamma,
flytande ovanför mig i blåaste luften
på en grön ballong ljus med en miljon
blommor och blåfåglar som aldrig var
aldrig, aldrig, hittade någonstans.
men den lilla planeten guppade bort
som en tvålbubbla som du kallade: kom hit!
och jag mötte mina resekamrater.,

dag nu, natt nu, i huvudet, sida, fötter,
de står sin vaka i klänningar av sten,
ansikten tomma som dagen jag föddes,
deras skuggor länge i solnedgången
som aldrig lyser eller går ner.
Och detta är riket du födde mig,
mor, mor. Men ingen rynka pannan på mig
kommer att förråda företaget jag håller.

naken nedstigande en trappa, Duchamp, 1912

Duchamps naken nedstigande en trappa visades på den berömda Armory Show 1913 i New York, där det naturligtvis orsakade uppståndelse. Då fadern av konceptuell konst hade beslutsamt förkastat vad han avvisande kallas” retinal konst ” och samma år producerade Bicycle Wheel, hans första färdiga och världens första kinetiska konstverk. Xj Kennedy fångar figurens otänkbara, mekanistiska rörelse – ” en konstant tröskel av lår på lår.”

8. Naken fallande en trappa, X. J. Kennedy (1961)

tå på tå, ett snöande kött,
ett guld av citron, rot och skal,
hon siktar i solljus nerför trappan
med ingenting på. Inte heller på hennes sinne.

vi spionerar under ledstången
en konstant tröskel av låret på låret –
hennes läppar prägla den svängande luften
att delar att låta hennes delar gå.

en kvinna vattenfall, hon bär
hennes långsamma nedstigning som en lång cape
och pausa, på den sista trappan
samlar hennes rörelser i form.

L ’Estaque, C Jacobzanne, 1883

C Jacobzanne målade runt 20 utsikt över L’ Estaque, en fiskeby strax väster om Marseille. Dessa visar årstidsförändringen och de skiftande ljusmönstren vid olika tider på dagen. Konstnären strävade dock efter att uppnå en känsla av tidlös monumentalitet som han kände saknades i impressionisternas arbete. Här ser Allen Ginsberg bortom vad han tror att målningen bara beskriver och mot en transcendent verklighet som ”inte förekommer på duken”. Bortom viken, och bort från förgrunden där vi hittar ”tid och liv / svepte i en ras”, är, säger han ”himmel och evighet”.

9. C jacobzanne hamnar, Allen Ginsberg (1950)

i förgrunden ser vi tid och liv
svepte i ett lopp
mot vänster sida av bilden
där stranden möter stranden.

men den mötesplatsen
är inte representerad;
det förekommer inte på duken.

För den andra sidan av viken
är himlen och evigheten,
med en dyster vit dis över sina berg.

och den enorma vatten L ’ Estaque är en go-between
för minut roddbåtar.

Diana och Actaeon, Titian, 1556-59

Titians målning visar en scen mellan Diana och Actaeon från Ovids Metamorfoser. Det visar ögonblicket av oavsiktlig upptäckt som Actaeon, efter en dags jakt, spionerar den nakna Diana som badar med sina nymfer. Actaeon förvandlas omedelbart till en hjort och jagas och dödas av sina egna hundar, som inte känner igen honom. Szirties dikt börjar med ett citat från donnes Elegy XX (från hans älskarinna som går och lägger sig): ”O My America, My Newfoundland”, ett spännande spel om sexuell upptäckt och erövring. Dikten berättas ur Actaeons synvinkel, med Diana som tar en konstig och något olycksbådande Roll – ”du, dricker / nattvatten” läser som en anklagelse från munnen av en orättvist kränkt men erkänner hans önskan i alla fall.

10. Actaeon, George Szirtes (2012)

o, mitt Amerika, mitt Newfoundland
John Donne, ”Elegy 20”

O, mitt Amerika, upptäckt av slim chance,
bakom, som det verkade, en tvättlinje
Jag sköt åt sidan utan att tänka –
har önskan tankar eller definierar
dess objekt, konsumerar allt i en blick?

du, med flera kött sjunker
på sig själv i attityder ont,
medan hundarna på mina klackar
morra på den märkliga röd skjorta
under en behornade månen, du, dricka

natt vatten-berätta vad ögat stjäl
eller lånar. Vad kan vi inte släppa utan protest? Min egen kropp vänder sig mot mig när jag känner att den växer tvärtom. Oavsett vilken natt som avslöjar

är farligt tandad. Och så kroppen brinner
som om slits av ren överflöd av huden
och gråta. Det bär sin trasiga klänning
som något det en gång fann tröst i,
den typ av komfort även en hund lär sig

av doft. Så köttet faller bort, allt mindre
människa, som önskan själv, men smärta
fortfarande registrerar i den fruktansvärda balans
sinnet verkar så ovilliga att behålla,
o, min Amerika, min nakenhet!

Fisun Guner på Twitter