under de första åren av hennes liv visste Sarah Winnemucca, som föddes omkring 1844, inte att hon var amerikansk. Född Thocmetony (Skalblomma) bland Numa (känd bland vita som Norra Paiute eller ”digger” indianer) strövade hon med sitt folk över västra Nevada och östra Oregon och samlade växter och fiskar från lokala sjöar. Men även under hennes tidiga år hade Winnemucca lärt sig att vara rädd för männen med ”vita” (blå) ögon, som såg ut som ugglor på grund av deras skägg.

För Winnemucca var ”Amerikansk” en komplicerad process för att anta beteenden och språket hos människor som hon hade anledning att misstro. Att översätta mellan de två kulturerna blev hennes livsverk. Och även om hon var obekväm med rollen, hennes inflytande känns fortfarande idag: Winnemuccas självbiografi, Life Among the Paiutes, den första engelska berättelsen av en Indiankvinna, uttrycker en tankeväckande kritik av den angloamerikanska kulturen medan han berättar om det federala landets fulla arv, inklusive Nevadas Pyramid Lake och Oregon Malheur region, nyligen platsen för en milisövertagande. (Den 19: e-talet Malheur Indian reservation ligger omedelbart norr om de nuvarande våtmarker).när Winnemucca växte upp förstod hon att bosättarna inte lämnade och hon började anta angloamerikanska vanor, förvärva det kristna namnet Sarah och behärska engelska och spanska. På hennes farfars begäran, hon och hennes syster gick till en klosterskola i San Jose, Kalifornien, men de var bara där några veckor när ”klagomål gjordes till systrarna av rika föräldrar om att indianerna var i skolan med sina barn.”

under större delen av sitt liv försökte hon sträcka sig över amerikanska och inhemska kulturer för att hjälpa Norra Paiutes. 1859 avsattes mark nära Pyramid Lake för en reservation. Winnemucca och hennes familj förväntades överge sitt nomadiska liv för en fast, ”amerikansk” livsstil—och lyckas med jordbruk i ett torrt, torrt landskap utan träning. Många Paiutes dog av svält vid Pyramid Lake. De fick bara leveranser det första året, med regeringsagenter som fick pengarna avsedda för dem under de följande 22 åren (en praxis som är vanlig vid många reservationer). efter den första katastrofala vintern där drevs Winnemucca till handling och bad militära ledare på Nevadas läger McDermit om hjälp. Wagonloads av leveranser skickades slutligen till bokningen. Winnemucca anställdes som militär tolk och hennes far och deras band flyttade till militärlägret.

översättning var ett sätt för Winnemucca att få bättre behandling för sitt folk, men hon var ofta i en ohållbar position. I mitten av 1870-talet var hon tvungen att översätta för agent William V. Rinehart, som hon fann vara en svår, olikbar man. Om hon översatte Rineharts ord utan kommentar misslyckades hon med att skydda sitt folk; men om hon försökte förmedla klagomål från norra Paiutes, kunde hon (och blev) avskedad från sin position. Rinehart förbjöd henne så småningom från Malheur.

Winnemucca gick bättre i militärlägren, där hennes kunskap om Paiute-livet fick viss respekt. 1878 arbetade hon som budbärare, spejder och tolk för General O. O. Howard under Bannock-kriget, en skärmytsling mellan den amerikanska militären och Bannock-indianerna. ”Detta var det svåraste arbete jag någonsin gjorde för regeringen i hela mitt liv … efter att ha varit i sadeln natt och dag; avstånd, cirka tvåhundra tjugotre mil. Ja, jag gick för regeringen när officerarna inte kunde få en indisk man eller en vit man att gå för kärlek eller pengar. Jag, bara en indisk kvinna, gick och räddade min far och hans folk,” skrev hon senare. Hennes modiga handlingar landade henne på framsidan av The New York Times i juni 1878, men sådde misstro mellan henne och lokala stammar.

livet bland Piutes: deras fel och påståenden

detta självbiografiska arbete skrevs av en av landets mest kända indianska kvinnor, Sarah Winnemucca. Hon var en Paiute prinsessa och en stor figur i Nevadas historia; hennes stam bor fortfarande främst i staten.

köp

Bannockkriget slutade dåligt för Paiutes, som mestadels var oskyldiga åskådare. År 1879 tvingade militära ledare Paiutes på Camp McDermit att marschera mer än 350 mil på vintern till Yakama reservation i Washington territory. Winnemucca var förkrossad; hon hade lovat Paiutes att de skulle vara okej om de följde militära order. I Yakama arbetade hon som tolk. Hon argumenterade med reservationsagenten, skrev brev till militär-och regeringsledare och på vintern 1880 följde hon sin far och andra Paiute-ledare till Washington, D. C., För att träffa inrikesministern, Charles Schurz. De lyckades få ett brev som tillät Paiutes att återvända till Malheur, men Yakama-agenten vägrade att låta dem lämna.

flera av Paiutes anklagade Winnemucca för att förråda dem för pengar. Hon visade dem Schurz brev och sa, ”Jag har sagt allt jag kunde för din räkning … Jag har lidit allt utom döden för att komma hit med detta papper. Jag vet inte om det talar sanning eller inte. Du kan säga vad du tycker om mig. Du har rätt att säga att jag har sålt dig. Det ser så ut. Jag har sagt er många saker som inte är mina egna ord, utan agenternas och soldaternas ord … Jag har aldrig sagt er mina egna ord; de var de vita människornas ord, inte mina.”

Winnemucca eskalerade sin kamp för reform. När ansikte mot ansikte framställningar och brev misslyckades med att förbättra villkoren för Paiutes, hon började föreläsa i San Francisco, dramatisera situationen för reservation indianer. Dessa föreställningar erbjöd en noggrant kurerad version av den” indiska prinsessan ” till olika vita folkmassor, och hon hade ofta inbyggd klänning. Hon sa till en reporter: ”jag skulle vara den första indiska kvinnan som någonsin talade före vita människor, och de vet inte vad indianerna måste stå ibland.”Hon beskrev missbruk av bokningsagenter, särskilt Rinehart. Men hennes röst kom till hög kostnad: Rinehart svarade genom att ringa Winnemucca—offentligt och i brev till Office of Indian Affairs—en berusad, en spelare och en hora.

Winnemucca blev känd. År 1883 bjöd systrarna Elizabeth Palmer Peabody och Mary Peabody Mann, viktiga lärare, intellektuella och medlemmar av den Transcendentalistiska rörelsen, henne till föreläsning i New England. Peabody-systrarna arrangerade också för publicering av Life Among the Paiutes senare samma år. Sammantaget talade Winnemucca nästan 300 gånger i hela New England och träffade bland annat John Greenleaf Whittier, Ralph Waldo Emerson, Högsta domstolen Oliver Wendell Holmes och Senator Henry Dawes. ”Föreläsningen var till skillnad från någonting som någonsin hörts i den civiliserade världen-vältalig, patetisk, tragisk ibland; på andra pittoreska anekdoter, sarkasmer och underbar mimik överraskade publiken om och om igen i skratt och applåder”, skrev en reporter från Daily Silver State 1879.men trots hennes framgångsrika tal var Sarah inte alltid så formbar som hennes publik skulle vilja, och hennes skrivande om amerikaner kritiserade ofta deras hyckleri och utmanade populära berättelser om pionjärer. Av den ökända Donner Party, som dök upp när hon var fem, Winnemucca skrev, ”väl, medan vi var i bergen gömmer sig, de människor som min farfar kallade våra vita bröder kom till där våra vinter leveranser var. De satte allt vi hade kvar i brand. Det var en fruktansvärd syn. Det var allt vi hade för vintern, och det var allt bränt under den natten.”Ännu mer skärning, reflekterade hon i sin självbiografi, ”sedan kriget 1860 har det blivit hundra och tre (103) av mitt folk mördade och vår reservation togs från oss; och ändå håller vi, som kallas blodsökande vildar, våra löften till regeringen. Åh, min kära goda kristna människor, hur länge kommer du att stå och se oss lida vid dina händer?”

efter mitten av 1880-talet övergav hon föreläsning, utmattad och desillusionerad. 1885 berättade hon för Daily Silver State att hon hade kämpat ”agenter för rasens allmänna bästa, men eftersom de senaste händelserna har visat att de inte är benägna att stå vid mig i kampen, kommer jag att avstå från det.”Hon arbetade i båda världarna, men var hemma, i slutändan, i ingen av dem. Hon sa en gång till en intervjuare: ”jag skulle hellre vara med mitt folk, men inte att leva med dem som de lever.”

hon vände sin energi istället mot en skola för Paiute barn, lära barn att läsa och skriva på engelska och ge dem utbildning i säljbara färdigheter. Tyvärr var finansieringen för skolan ett bestående problem, och 1887 krävde Dawes Act att infödda barn skulle undervisas i vita, engelska skolor. Och så stängdes skolan.Winnemucca kan ha börjat sitt liv okunnigt om amerikaner, men när hon dog 1891 var amerikanerna inte okunniga om henne—hennes dödsruna sprang i New York Times. Och om hennes tal och skrivande inte gjorde de förändringar hon hoppades på, förblir de ett levande, vältaligt vittnesbörd om ett liv som spenderas för andra.

Rosalyn Eves skrev sin doktorsavhandling om 19-talets kvinnors retorik i det amerikanska västern, inklusive Sarah Winnemucca. Hon undervisar vid Southern Utah University och hennes första roman kommer från Knopf 2017.